Hej på er kära vänner hemma i Sverige, och ni tappra läsare som kikar in här trots urdålig uppsatering!
Jag har det grymt här borta i Texas, verkligen så himla himla bra. Ni förstår verkligen inte hur jobbigt det känns att jag kommer behöva lämna allt detta om några månader. Tiden går alldeles för fort, och ärligt talat så önskar jag att jag kunde stanna kvar här borta. Såklart så saknar jag alla er i Sverige, familj och vänner, men Huffman känns som hemma och jag trivs så bra. Människorna jag har runt omkring mig är bäst, vill bara kunna packa ner dem alla i en resväska och ta med mig dem när jag åker tillbaka. Allt känns bara toppen här borta just nu, och även fast att åka hem känns långt borta så känns det så nära och så verkligt. Vill inte att detta ska ta slut.
Men jag trodde aldrig att jag skulle växa så mycket som person som jag har gjort under tiden jag har bott här. Jag är defintivt inte samma person nu som jag var när jag steg på planet till New York. Jag har blivit så himla mycket mer självsäker, jag har blivit mycket modigare, jag vet vad jag klarar av. Jag har testat så många nya saker, träffat så mycka nya människor och fått nya mål och värderingar. Jag hittade en
artikel för några veckor sedan som jag tycker perfekt beskriver över hur jag känner och är rädd för inför att komma hem:
But part of you is screaming don’t you understand how much I have changed? And I don’t mean hair, weight, dress or anything else that has to do with appearance. I mean what’s going on inside of your head. The way your dreams have changed, they way you perceive people differently, the habits you’re happy you lost, the new things that are important to you. You want everyone to recognize this and you want to share and discuss it, but there’s no way to describe the way your spirit evolves when you leave everything you know behind and force yourself to use your brain in a real capacity, not on a written test in school. You know you’re thinking differently because you experience it every second of every day inside your head, but how do you communicate that to others?
You feel angry. You feel lost. You have moments where you feel like it wasn’t worth it because nothing has changed but then you feel like it’s the only thing you’ve done that is important because it changed everything. What is the solution to this side of traveling? It’s like learning a foreign language that no one around you speaks so there is no way to communicate to them how you really feel.
This is why once you’ve traveled for the first time all you want to do is leave again. They call it the travel bug, but really it’s the effort to return to a place where you are surrounded by people who speak the same language as you. Not English or Spanish or Mandarin or Portuguese, but that language where others know what it’s like to leave, change, grow, experience, learn, then go home again and feel more lost in your hometown then you did in the most foreign place you visited.
Jag är rädd för att allting kommer vara exakt likadant som det var innan jag åkte, och jag är rädd att jag inte kommer kunna dela mina tankar och funderingar med någon, för ingen kommer kunna förstå vad jag har gått igenom detta året och hur det har förändrat mig. Jag är rädd för att saknaden och lägtan tillbaka till detta kommer få mig må dåligt, och tanken att jag aldrig mer kommer kunna uppleva detta igen får mig att vilja spy. Jag är medveten om att det bara är Februari och att jag forfarande har ett antal månader kvar, men jag kan redan nu säga att detta år har varit det bästa i mitt liv. Allt jag har gått igenom, bra och dåligt, har tagit mig dit jag är idag och jag kunde inte vara med glad över det. Det känns som om saker faller på plats, och jag är så himla glad och lycklig. Alla dagar är inte perfekta, såklart, men jag älskar verkligen livet som jag har byggt upp härborta. Att åka tll USA som utbytesstudent är det bästa valet jag har gjort, ångrar det inte en sekund.
Lite tankar om livet sådär en fredagskväll haha, men jag kände att jag ville skriva någonting så det fick bli detta. Vill komma igång med bloggen igen, då jag vet att många hemma i Sverige vill veta vad jag har för mig här borta. Så jag ska verkligen försöka med det, dessutom så vill jag jättegärna kunna titta tillbaka här och läsa om vad jag hade för mig, så back to blogging it is haha. Här är klockan just nu 23.11 och mina ögonlock håller på och trilla ihop, så det är nog dags för mig att gå och lägga mig. Men som sagt, ska försöka skriva här lite mer regelbundet hädanefter! Kram på er alla!
